Vad kan skolvärlden lära av Dells misstag?

Dell är ett företag som inte har sitt i DNA att ta risker, testa nya saker, forska och fundera runt smarta och spännande produkter och tjänster. Hade Dell ens vågat ta några steg i den riktningen hade dekanske inte befunnit sig i den situation de befinner sig i nu. – Via MacPro

I den stora världen av teknikföretag pratar man mycket om vem eller vilka som har förmågan att vara innovatia, och i motsats till t.ex Nokia, Blackberry och nu Dell, överleva inom branschen på lång sikt. Apple och kanske ännu mer Google anses vara de som utifrån dagens tidshorisont kanske kommer att finnas kvar. Men vad beror det på? Ett svar är hur man ser på frågan om hur villig man är att ta risker, göra misstag och t.om att misslyckas. Egentligen inget konstigt. Det har sagts många gånger genom historien att man måste göra fel för att kunna göra rätt; t.ex Edison, som innan han hittade en fungerande konstruktion av glödlampa, hade tankemodellen att han inte misslyckats, utan att han bara hittat 10 000 sätt som visar hur en glödlampa inte ska fungera. I sina senaste reklamfilmer har Apple ett liknande fokus, där de utöver att fokusera på sin vision om att göra prylar som människor älskar, också lyfter fram att för att lyckas utgår man från i sitt utvecklingsarbete att det för varje ja, går tusen nej. Innovation har alltid funnits i vårt DNA, brukar Apple också slänga sig med.

Så långt teknikbranschen men vad kan man i andra sammanhang lära? Vilka paralleller finns t.ex. på skolans område och kring lärande? Givetvis massor. Varje lärare vet och borde agera utifrån att elever måste få misslyckas för att ett verkligt lärande ska ske. I begreppet ”självreglerat lärande” finns just förmågan att lära av sina egna och andras misstag med som en viktig ingrediens. Här tangeras förhållningssättet i formativt lärande, där det är viktigt att synliggöra lärandeprocessen för att kunna lära av den samma. Likaså rymmer tanken om att göra massor av fel för att kunna göra rätt, stora mått av självbedömning för att kunna fungera. Att utveckla elevernas förmåga till sjävbedömning, liksom kamratbedömning, är något läroplanen pekar ut som alla pedagogers uppdrag. Om vi gör det, dvs utvecklar metoder som på allvar gör varje elev bra på att se sin utveckling i relation till uppdraget och innehållet i kursplanerna, samt att sätta mål i linje med detta, vad vinner vi i det stora hela på det? Utöver att eleverna får ett verkligt och demokratiskt inflytande över sitt eget lärande och att de lyckas bättre, så kan man dra det ett steg längre. Om man tänker sig att Sveriges skolor blir bra på att lämna ifrån sig självreglerande individer som också i stora mått kan lära av sina och andras misstag för att göra rätt, ja då kanske vi också hittar en nyckel till att skapa utveckling och arbete. Skolan kan genom själv- och kamratbedömning, lämna ifrån sig elever som, likt Apple, Google och Edison, har utveckling och innovation i sitt DNA.

När detta skrivs så har det precis briserat ännu en bomb kring friskolorna – nyheten om att vissa skolor väljer bort elever. En nyhet så ledsam och nedslående så den talar för sig själv. Men som ett inlägg i debatten om friskolor som helhet så kan resonemanget om att våga göra fel eller förmågan till utveckling, fungera som bränsle för hur det borde vara. Om man betänker att en hel del friskolor ägs av riskkapitalbolag så blir frågan aningen dubbel. Ett riskkapitalbolag är ett bolag som per definition är beredd att ta risker, men hur är det med den saken? Nja. Det är nog inte det främsta man tänker på då, dvs om man menar att friskolorna som ägs på detta sätt skulle ta risker i att gå utanför ramarna för en skola som sitter fast förankrad i en mycket lång skoltradition. Jag slår ett hårt slag för en annan idé om hur friskolorna generellt borde fungera – de borde använda sin frihet till att våga gå före. våga ta risker och våga göra fel, för att kunna föra svensk skola in i framtiden. Det är en helt annan friskola än den som riskkapitalbolagen förvaltar. Då jag själv jobbar på en friskola (Fridaskolan som är personalägd och återinvesterar allt överskott) så kan jag känna mig oerhört lyckligt lottad att få finnas i en miljö där vi faktiskt tar tillvara friskolans möjligheterna till att ta risker och försöka utveckla. En kommun har på gott och ont inte samma möjligheter. Där tar processer längre tid, upphandlingar kan fördröja processer (t.ex 1-till-1-satsningar) och traditionen prägla verksamheten starkt – ett faktum som i sig inte är klandervärt men också innebär att utveckling ibland tar längre tid. I det ljuset borde det vara friskolornas plikt att använda de möjligheter som finns till att våga mer, våga misslyckas och på samma sätt som Google och Edison skapa framtiden i nuet. När friskolereformen infördes var detta något av grundtanken – dvs att de fria skolorna skulle erbjuda större mångfald och bidra till att snabbare föra svensk skola in i framtiden. Är det inte dags att vrida utvecklingen åt det hållet nu? Är det inte dags att sluta göra fega fel i grenar som inte utvecklar skolsverige, utan börjar göra fel som innebär att traditionens makt utmanas och att man tar verkliga risker? Kanske vi t.om kan få en mer nyanserad friskoledebatt med fokus på det önskvärda, istället för att bara leta fel..?

20131031-125259.jpg

Annonser

Om jonasberling

Pedaog, författare och kulturpersonlighet som fördelar sina 24 timmar/dygn åt sömn, Frida Utbildning och egna utflykter i skapande verksamhet i kulturens tjänst.
Det här inlägget postades i Formativ bedömning, Fridaskolan, Friskolor, iPadpedagogik, Självvärdering, Skolutveckling och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s